antligen en ny uppdatering
Uppdateringen har som ni märkt legat nere ett tag nu. Men bättring utlovas, och jag gör därför ett försök med att skriva ett inlägg. Mycket har hänt sedan sist och jag skall ge skall ge er så mycket information som möjligt här. Sjukdomar och sjukhusbesök är den största orsaken till den dåliga uppdateringen. Jag (Jenny) har nu varit sjuk ett tag. Efter många vändor till farbror doktorn på både klinik och sjukhus på grund av en envis maginfektion som har vänt upp och ner på vår vardag. Eftersom symtomen drog ut på tiden, misstänkte farbror doktorn att problemet kunde vara gallan eller levern. Efter röntgen, ultraljud och blodprover kunde detta uteslutas. Väldigt bra! Problemet låg i att på grund av många olika orsakar har tarmarna avstannat, och diagnosen blev paralytic ileus. Detta har vi nu fått bukt på och nu ska allt vara ok igen! Men vi ser detta som ett lärotillfälle. VI har ju faktiskt fått chansen och se sjukvården från insidan så att säga!
Men vi har faktiskt gjort annat än och springa på sjukhus.
Detta skall jag redogöra för nu.
En tur har vi tagit till en liten stad vid namn Swakopmund. Denna stad ligger i den västra delen av landet och läget vackert beläget med havet på ena sidan och öknen på andra sidan. Sagolikt är ordet. Vi åkte dit med Wayne (en vän som bor i huset) och två tyska tjejer, Maja och Maren. I Swakop passade vi på att åka fyrhjuling i öknen, upp och ner på alla sanddynor. Vyerna vi såg var oslagbara. Ord går inte att beskriva hur vackert det var, det måste upplevas. Att köra fyrhjuling var oslagbart kul och både jag och Orry var inte sena med att köra gasen i botten J. Vi passade även på att klättra uppför en sanddyna, som var cirka 200 m hög. Eftersom det var en sanddyna och vi osmart nog skulle bestiga denna när solen stod på himlen mitt var det väldigt varmt och vi höll på att bränna fötterna av oss. Man tog ett steg upp och föll två steg ner. Men vi alla tog oss upp och fick en magnifik vy utöver öknen och havet.
På väg tillbaka passade jag även på att ta ett dopp i Atlanten, kallt var det men det var det värt. Vi har saknat lukten av saltvatten och hav så vi stod länge och bara tog in doften och njöt av naturen. Orry som var förkyld för dagen, tog inget dopp men passade på att kolla strandens snäckutbud. Då vi var i öknen var vi naturligtvis tvungna att rida på kameler, en skumpig och rolig upplevelse.
I övrigt har vi gjort diverse småutflykter i Windhoek.
De tyska tjejerna som vi delat rum med har nu åkt hem. Men innan de åkte vi hem passade vi på att ha en svensk afton. Smörgåsbord med diverse snittar och naturligtvis stod även köttbullar och potatismos på menyn. Dock finns inte lingonsylt här, men det blev uppskattat ändå. Men det var en smärre ansträngning att laga mat till 20 pers men det var det värt då alla tyckte om vår mat.
I övrigt så har vi naturligtvis testat på Windhoeks uteliv, vilket vi tycker är mycket bra! Bra musik, roligt folk och många olika typer av klubbar finns i utbudet.
Praktiken på maternitycenter är nu avslutad. Även detta är svårt att beskriva och intrycken är många, tyvärr är de flesta negativa. Vården är inte som hemma och omvårdnad av patienten existerar sällan. Vi har varit med på mödravårdscentralen där vi har haft en egen liten station där vi har gett intramuskulära injektioner och tagit en herrans massa urinprov. Vi har även varit med på undersökning av barnet i magen. Vi har även varit med på förlossningen och även varit på eftervården av mödrarna och barnet.
Vi försöker ge så god omvårdnad vi kan och en patient vars värkarbete och förlossning vi var med på visade uppskattning sin uppskattning då vi höll hennes hand och gav henne massage. Detta visar verkligen vad god omvårdnad kan göra, bara genom små enkla insatser. Att hålla någons hand eller att berätta att bara sitta där och prata om ingenting betydde för denna kvinna oerhört mycket och jag är väldigt glad att vi fanns där för henne. Till slut fick kvinnan efter många plågsamma timmar komma in till förlossningssalen och barnet var således på väg ut. I det lilla rummet flockades massa studenter, men ingen brydde sig om hur kvinnan mådde utom vi. Alla andra stod bara och tittade. Vi höll i kvinnans hand under hela förlossningen och ut kom en underbar liten flicka. Magiskt. Tänk vad små bebisarna är när de kommer ut.
Var även med på en annan förlossning där pojken hade sex fingrar. Även han var sjukt söt. När vi gick hem från förlossningen var vi helt lyriska över alla söta barn vi sett, samtidigt som vi var förbannade över den icke-existerande omvårdnaden. Mycket skulle kunna förändras till bättre. Men steget dit känns långt. Känns ändå bra att vi fanns där och gjorde en god omvårdnadsinsats.
Vi har även fått varit med på födslar genom kejsarsnitt. Första kejsarsnittet var tvillingar och allt gick bra.
Med vår studie går det framåt och vi har gjort tre intervjuer. Minst två återstår. Nästa intervju är på onsdag. Dock har analysarbetet (vilket är den tunga biten) inte börjat än..men vi jobbar på att hitta energin till våra filosofiska och analytiska geniknölar.
Intrycken då..
Allting går som vi nämnt tidigare, långsammare en hemma, Africa time! Men det är en bra prövning för tålamodet vårt! Staden är inte gjord för gångtrafikanter då få trottoarer existerar. Annars är staden väldigt modern och har allt att erbjuda. I alla affärer eller mackar jobbar det väldigt mycket folk, men ändå går allt så långsamt...På macken så får man inte tanka sin bil själv, utan bensin i bilen får man serverat, man behöver inte ens gå ut och betala. Inte konstigt det behövs 20 man för att driva en bensinstation...
Naturligtvis har vi sett diverse djur. Geoparder, leoparder, skorpioner, ödlor, springbock, antiloper, babianer och säkert fler som jag för stunden inte kommer ihåg...
Klimatet här börjar bli kyligare och kyligare, detta innebär att de ljumma kvällarnas tid är förbi, nu är det långärmat och byxor på. Men det är fortsatt strålande sol på dagarna vilket är skönt då vi på eftermiddagarna kan spendera lite tid vid poolen.
Det var lite om det som hänt här under vår vistelse. Nu återstår 17 dagar i Namibia innan vi tar vårt pick och pack och beger oss till cape town. Idag är det 59 dagar kvar tills vi är åter i Sverige.
Orijana och Jenny genom J